Historik
Den vita herdehundens historia
Om vi följer herdehundarnas historia bakåt i tiden kommer vi att kunna hitta uppgifter hos historieskrivare från romartiden (årtusendet runt Kristi födelse), med vilkas hjälp vi kan göra oss en tämligen god bild av den tidens hundar. Flera författare beskriver samstämmigt mycket storväxta vita herdehundar, vars främsta uppgift är att försvara boskapen. Hundarnas färg gör det lättare att i halvdunkel skilja dem från vargarna, vilka oftast anfaller i skymning eller under tidiga morgnar. Den egentliga vallningen sköts av mindre hundar, som på grund av sin smidighet var bättre lämpade för denna uppgift. Slutligen beskrivs också en tredje typ av hund, som användes både som vallare och vaktare. Dessa mellanstora herdehundar liknade våra spetstyper. Till färgen var de oftast varggrå men de förekom också med vit eller svart eller annan färg. Dessa tre typer av herdehundar kan vi på olika sätt följa genom århundradena fram till vår egen tid.
Rasbildningen
Vit herdehunds moderna historia är den tyska schäferns historia fram till 1933, då den vita färgen förbjöds i Tyskland (”Die Farbe weiß ist nicht zugelassen”). Konsolideringen av rasen hade inletts under de sista årtiondena av 1800-talet och bland de herdehundar som visades på utställning i Tyskland fanns Greif 1882 och 1887, Greifa 1888 och Greif II 1889, alla vita. Dessa hundar ligger bakom den legendariske Hektor Linksrhein (Greif var hans farfar), som föddes 1 januari 1895 och som var resultatet av avel i flera generationer av herdebrukshundar från olika trakter av Tyskland. 1899 fick dessa herdehundskorsningar det officiella rasnamnet Deutscher Schäferhund (Schäfer = herde) samtidigt som Verein für Deutsche Schäferhunde bildades och stamboken öppnades.
Det var med Max von Stephanitz’ (1864-1936) inköp av ovan nämnde Hektor som schäferns framgångsrika rashistoria börjar. I litteraturen uppträder Hektor under det namn som han fick hos sin nye ägare, nämligen Horand von Grafrath. Horand var den första hund som infördes i stamboken (SZ 1) och han räknas därmed som den moderna schäferns stamfar. Max von Stephanitz’ planer på att med Horand som grund skapa ”den perfekta herdehunden” visade sig emellertid svåra att förverkliga, huvudsakligen på grund av en sjunkande efterfrågan på herdehundar. Inriktningen kom i stället att bli ”den perfekta brukshunden”. Den standard som tillkom under Stephanitz’ tid är i stora drag fortfarande giltig.
Av de ca trettio hundar som anses ligga till grund för den första tidens avel hade arton en förälder som antingen själv var vit eller känd nedärvare av vit färg. Att anlag för vit färg fanns hos de hundar som kom att utgöra den första schäferpopulationen är ställt utom varje tvivel. Av Horands avkommor kan t ex nämnas Berno von der Seeweise, född 1913, vars bild fanns i första upplagan av Stephanitz’ bok ”Der Deutsche Schäferhund in Wort und Bild” 1921. Denna hund var den första vita schäfer, som registrerades i stamboken. En hanhund, som också kan nämnas på grund av sin betydelse för uppbyggnaden av rasen var Horands kullbror Luchs, ansedd som nedärvare av vitt. En viktig avelstik var den vita Blanka von Riedekenburg, vars mor, född 1911, var black-and-tan-färgad men alltså också bar anlag för vitt. Hennes son Erich von Grafenwerth, född 1918, finns i många stamtavlor för vitfärgade schäfrar.
Den vita färgen
Färggenetiken är ett kunskapsområde under stark utveckling. Medan tidigare forskning har varit empirisk, dvs byggt på resultat från observationer av valpars pälsfärg i förhållande till föräldradjurens, kan nu den moderna genetiska forskningens möjligheter bidra till att vi kommer att få ny kunskap, bland annat om samband mellan färg och andra egenskaper hos hunden.
Vit pälsfärg kan uppstå genom inverkan av C- (chinchilla – eller albinoserien),
S- (spotting- eller vitfläcksserien) eller M- (merle-) genen. Vit herdehund har;
/…/ troligen en recessiv gen i C-serien, cd i dubbel uppsättning och ay- allelen ur agoutiserien, att tacka för sin färg. Denna allel av blekningsgenen medför ingen ökad risk för t ex dövhet /…/.
(Åsa Lindholm, Vita hundar, Hundsport Special nr 1 2004)
Förbudet mot vit färg infördes 1933. Vilka diskussioner och vilka uppfattningar som förde fram till beslutet kommer måhända aldrig att i detalj bli klarlagt. Men att beslutet hade såväl politiska som sociala undertoner är en vanlig uppfattning bland rasens aktiva i Tyskland idag. Turerna runt FCIs erkännande av vit herdehund som självständig ras år 2003 visar att ämnet fortfarande, sjuttio år senare, var svårbemästrat.
Från början hade Max von Stephanitz inget att invända mot vita hundar. Hans kynologiska ledmotiv var att ”duglighet är det enda kriteriet för skönhet”. På ett ställe skriver han att ”ingen bra hund kan ha en dålig färg” och ”färgen har inget inflytande på en hunds bruksduglighet”. Även om han själv inte uppskattade enfärgat svart eller vitt menade han att färgen var en fråga för uppfödarens tycke och smak. Med tiden kom han dock att ändra uppfattning, förmodligen under påverkan av många uppfödare. I den standard som han utformade tillsammans med Arthur Meyer tillät han vit färg endast för långhåren. …”vitt korthår ser platt och ointressant ut”.
Vad som hände i Tyskland var att de vita schäfrarna på olika grunder tappade i popularitet under 1900-talets första decennier. Och inte bara det. De ärftliga defekter, som så småningom uppträdde i populationen skyldes på den vita färgen, man började betrakta de vita hundarna som degenererade albinos. Också Max von Stephanitz deltog under senare delen av sitt liv i opinionsbildningen mot de vita hundarna, som vid den här tiden också började diskvalificeras på utställningar på grund av färgen. Von Stephanitz ledde Verein für Deutsche Schäferhunde ända till sin död 1935.
En andra rasbildning
Efter förbudet mot vit färg försvann de vita hundarna nästan fullständigt från Europa. Enda undantaget var England, där man fortfarande kunde se vita schäfrar. Möjligtvis skulle dagens vita herdehund, Berger Blanc Suisse, inte existerat som självständig ras om inte amerikanska och kanadensiska uppfödare negligerat det tyska förbudet och fortsatt att föda upp även vita hundar. Redan 1913 hade German Shepherd Dog Club of America bildats i USA och de vita hundarna registrerades som tysk schäfer med vit färg.
Det skulle dröja till in på 70-talet innan den första vita hunden kom tillbaka till Europa, till sitt ursprung. Det var hanhunden Lobo White Burch, som följde med sin ägarinna när hon flyttade från USA till hemlandet Schweiz. Det dröjde sedan ytterligare några år innan uppfödningen kom igång. För att i någon mån undvika konflikter med moderklubben benämndes de vita hundarna under en tid som Amerikanisch-Canadisch Weisser Schäferhund. Under det fortsatta 70- och 80-talet växte intresset för rasen och uppfödningen tog fart i ett flertal länder på kontinenten och i Skandinavien. Rasklubbar bildades. De nationella kennelklubbarna hade olika modeller för att registrera hundarna, det skedde oftast i sidoregister, och för Sveriges del öppnades Annexregistret (i förekommande fall efter bedömning av ett domarkollegium och dispens) som en möjlighet år 2000.
Erkännande av FCI
I Schweiz hade en rasklubb, ”Gesellschaft für Weisse Schäferhunde Schweiz, GWS” bildats 1991. Genom att den inom FCIs Standardkommitté verksamme dr J-M Paschoud engagerade sig i rasen kunde en preliminär rasstandard offentliggöras samma år. Schweiz blev också det land som förberedde och genomförde ansökan till FCI om erkännande av Weisser Schäferhund som självständig ras. Ansökan godkändes att gälla interimistiskt från och med 2003.
Intressant i sammanhanget är att notera de tecken på svårigheter som frågan om erkännandet väckte, främst för representanterna för VDH, den tyska kennelklubben. Vad förhandlingarna bl a kom fram till kan avläsas i en protokolltext från FCI General Committee: ”In order to avoid any confusion, any reference to the German Shepherd Dog has been deleted in the standard”. Rasens verkliga bakgrund förnekades alltså. Enligt den nya FCI-standarden för Berger Blanc Suisse (eng. White Swiss Shepherd Dog, ty. Weisser Schweizer Schäferhund) är rasens ursprung nu vita herdehundar i USA och Canada. Som stamfader anges ovan nämnde Lobo White Burch, född 1966. Bortåt hundra år av rashistoria är (officiellt i vart fall) bortsuddade.
Samma art av svårigheter hade visat sig under förhandlingarna som föregick det nationella erkännandet i Sverige några år tidigare. Svenska Schäferhundklubben motsatte sig bestämt att namnet schäfer på något sätt skulle kopplas ihop med den vita varianten. Namnproblemet fick dock en enkel och naturlig lösning genom direktöversättning av Weisser Schäferhund: vit herdehund.
Grundarna
För erkännandet av en ny ras inom FCI finns bl a kravet på att ansökningslandet/moderlandet kan presentera åtta från varandra oavhängiga blodslinjer som grund för rasen. Följande hundar representerade de olika linjerna i Schweiz’ ansökan.
Wayn-Condor von Ronake, hane f 28/5 1987
Biene von Wolfsgehege, tik f 10/10 1983
Cindy von Ronake, tik f 5/7 1982
Basko of the White Stars, hane f 28/7 1987
Mona Kirby von Ronake, tik f 4/5 1985
Lobo White Burch, hane f 5/3 1966
Panther vom Wolfsblut, hane f 11/2 1989
Hoofprint Ocan, hane f 6/10 1987
Utvecklingen har skapat skillnader
För att ge en bild av hur rasen berger blanc suisse på väsentliga punkter har utvecklats, kan man peka på skillnader i förhållande till ursprungsrasen schäfern både när det gäller mentala och exteriöra egenskaper. Dessa skillnader utgör nämligen en del av det rastypiska, en del av villkoren för att rasen kunde erkännas som självständig. För både tysk schäfer och vit herdehund talas det under rubriken uppförande/karaktär i något varierande ordval om goda nerver, om uppmärksamhet och vaksamhet. Men i standarden för den tyska schäfern står det sedan att ”den måste besitta mod, kamplust och hårdhet…” medan det för vit herdehund sägs att den kan vara ”något reserverad” mot främlingar, ”dock aldrig ängslig eller aggressiv”.
Skillnaderna framgår tydligt trots att standardtexterna som alltid är mycket kortfattade. Och jämför vi sen med den historiska utvecklingen, så får vi en förklaring till förhållandet. Från 1899 får hundarna i det pågående avelsarbetet med herdehundar från olika delar av Tyskland rasnamnet Deutscher Schäferhund. Och det är då som den målmedvetna aveln börjar under von Stephanitz’ ledning. Målet blir dock inte herdehunden utan i första hand den allsidiga tjänstehunden. Och därmed behövs egenskaper som ”mod, kamplust och hårdhet”. Weisser Schäferhund, vit herdehund, har en annan historia, som inte ens äger rum i Europa. Det är i stället via aveln i främst USA och Kanada, som de vita herdehundarna återvänder. Och då visar det sig att utvecklingen gått i helt andra spår än för tjänstehunden tysk schäfer.
I standarden för vit herdehund står ”livlig men inte nervös, uppmärksam och vaksam”. Det är en allmän beskrivning på en hund som framför allt ska kunna samarbeta med människan. Den vita herdehunden står närmare sitt ursprung av vall- och herdehundar än den moderna tyska schäfern.
Raser med vallhundsbakgrund utmärks av stor kontaktbenägenhet, förighet och dresserbarhet. Till bilden av en sådan hund hör också en viss sensibilitet och livlighet. Det finns speciella risker med den här typen av temperament. Om inte dessa egenskaper balanseras mot tillräckligt självförtroende så kan resultatet bli betryckta och rädda hundar. Det rastypiska temperamentet beskrivs på följande sätt i en tysk informationsbroschyr.
En vit herdehund ska kännetecknas av ett öppet sinnelag, vara orädd och ha ett gott självförtroende. Han har en naturligt tillbakadragenhet inför främlingar men är aldrig skygg eller ängslig. Hans tillgivenhet för ägaren tillsammans med en nästan rörande fördragsamhet med barn gör honom till en idealisk familjehund, som ingenting högre önskar än att vara accepterad som en i familjen. I arbete är han villig och positiv till uppgiften. Hans sensibla karaktär kräver erfarenhet och inlevelseförmåga av föraren särskilt om det är fråga om att prestera resultat. Nervositet eller aggressivitet får inte finnas.
När det gäller exteriören är skillnaden gällande ryggen och korset tydliga. Populationerna av vit herdehund har aldrig visat en utveckling mot de typiska schäferkorsen med sin starkt sluttande linje. I stället står följande i standarden för vit herdehund: Ryggen skall vara rak och horisontell med stark muskulatur. Korset skall vara långt och medelbrett. I början är korset i det närmaste horisontellt för att sedan slutta mjukt.
Ras och rasklubb i Sverige
De tidigaste kontakterna mellan ägare till ”vita schäferhundar” och SKK hade med ID-registreringen att göra. I SKKs ID-register för oregistrerade hundar dolde sig anonymt ”vita schäferhundar”. Efter initiativ från de bägge rasklubbar som då fanns, ”Föreningen Vit Schäfer” och ”Vit Schäferklubb” inrättade SKK 1994 ett särskilt VS-register för att klubbarna skulle kunna koppla detta till den egna registerföringen av hundarna. En överenskommelse mellan de bägge klubbarna angående ID-märkning och registrering undertecknades i mars 1995.
Året efter väcktes förslag i SKKs centralstyrelse om att inrätta ett sidoregister, eller, som det ofta kallas, annexregister. Ett sådant register hade i många andra länder visat sig vara ett smidigt instrument för att kunna registrera hundar av raser som av en eller annan anledning inte kunde registreras i det ordinarie huvudregistret. Det kunde t.ex röra sig om ännu icke FCI-erkända raser, inhemska raser under bildande, raser erkända av ett annat lands kennelklubb, raser på ett lands ”väntelista” osv.
Arbetet med att ta fram ett regelverk för annexregistret skedde i samarbete med de övriga nordiska länderna. Beträffande ”vit schäfer” fortsatte diskussionerna. 1998 hade man uppnått ett stabilt förhandlingsläge och ett par protokollförda sammankomster hölls. I rasklubbarna skedde fortlöpande information. Hösten 1999 samlades man till ett möte, där man kunde konstatera att de flesta formella hindren för registrering var undanröjda. Men kunde i stället diskutera standard och tillvägagångssättet vid kommande mönstringar.
Vid det sista CS-sammanträdet 1999 kom det formella beslutet om att interimistiskt erkänna vit herdehund för registrering i SKKs annexregister under en tioårsperiod från 1 januari 2000. Några månader senare inbjöds den första skaran exteriördomare tillsamman med representanter för Vit Herdehundklubb till diskussion om standarden och granskning av ett tiotal hundar.
Text: Märta Ericson
Research: Malin Eriksson, Anne Härkönen, Benite Edén och Märta Ericson.
Källor:
Gaby von Döllen, Peter von Döllen, Monika Bender, Weisse Schäferhunde Classic, Verlag von Döllen 2003.
BVWS Infobroschüre, Der Weisse Schäferhund.
Klubbtidningen Vita Svepet, SKK-kontakt (2001-2005).
